allting är förstört

förkyld. näsan droppar. huvudet känns tungt. halsen bränner.
inte roligt. inte alls faktiskt.

skrivlust var är du?

allting är förstört allt är bränt.
ingen inspiration. ingen kraft. orkar ingenting
har ingen lust

söndag idag.
finns det någon värre dag?

mycket måste göras
lite blir gjort
jag är värdelös

Lust

Lusten att skriva har funnits men icke tillfredstälts under en period. Studier och försök att vänja sig vid vettiga rutiner kan ha en del i det hela. Vettiga rutiner var det jag. Det känns nu mer som om jag vandrar i gamla fotspår. Klockan är nu snart ett på natten. Går jag och lägger mig nu är det bra. Jämfört med de senaste nätterna alltså. Kunde inte dygnen vara längre? Jag skulle vara evigt tacksam. Men det är väl ingen idé att drömma om sådant man inte kan få. Omöjligt! Måste ta tag i mig själv. Det ärmig det är fel på, inte världen. Som om jag trodde det. Kanske hoppades jag? Iallafall är det dags för förändring. Är det möjligt? Förhoppningsvis, fortsätter det så här går jag under. Och det fort. Hjälp mig!

knäckebröd, vadfan ska det va’ bra för?

knäckebrödssmulor i sängen. Är det inte underbart? Kommer ligga och vrida och vända mig, medan smulorna kittlas och river mig om benen. Irriterande. Inte kommer jsg orka vifta bort smulorna eller skaka lakanet. Nej, nej! Det är ju mitt eget fel alltihop. Kunde ha suttit i köket och ätit, liksom vanligt folk. Men icke, i sängen skulle jag nödvändigtvis slå mig ned, med knäckebrod i munnen och datorn i knät. Kommer troligtvis ligga och tänka på hur jobbigt det är med knäckebrödssmulor i sängen en lång stund för att slutligen somna av ansträngning eller få raseriubrott och flyga upp ur sängen. Hoppas på det förra, då agressivitet har en tendens att göra mig klarvaken stundom.
Nu skall jag gå och lägga mig i min skööna säng.

Ikväll lyssnar jag på I want you back och tänker tillbaks. På tiden som varit. Dansar runt i rummet med syster och bror. Känner livet i mig, åtminstone litegrann.
Har inte öppnat skolböckerna på hela dagen. Att plocka fram dem nu känns smått deprimerande. Att sitta och dega framför tv:n lockar lagom mycket. Kanske läser lite i Vindens skugga, bara jag kommer i stämning.

God kväll!

svart kaffe utan mjölk och socker

Morgonen är den värsta stunden på hela dygnet. (Ja, klockan är halv tolv och jag kallar det morgon.) Jag kan ha ett förskräckligt humör om mornarna. Blir antingen väckt av något så förskräckligt som en väckarklocka eller skrik och tjat. Inte undra på att jag blir sur. Att över huvudtaget resa mig ur sängen kan ta en halvtimma minst. Därefter bär det av mot toaletten. Sedan köket där man hälsas av glada-God morgon! Jag orkar inte ens öppna käften. Rynkar pannan för att visa mitt missnöje. De börjar prata om annat. Jävla jobbigt, tycker jag. Tyst skall det vara på morgonen. Då vill jag vara för mig själv. Läsa tidningen, äta upp allt bröd och sjunga operett i badrummet.
Hunger. Ja, jag är alltid hungrig när jag vaknar. Hungern dämpar alla andra hemska tankar. Magen vrålar och skriker efter mat. Den är som ett stort, tomt hål som väntar på att fyllas med kalorier. Det känns så mycket bättre än ångesten som gnager om kvällarna.
Varför går allt så långsamt på morgonen. jag vaknade vid tio, tänkte kika in Ansiktsboken en snabbis och så fastnade. Jag har inte orkat resa mig än. Sitter på ett hårt golv med datorn på en kudde framför. Har inte ens gått på toa. Inte ätit, fasten magen skriker. Ska ordna frukost. En riktig delikat sådan. Nej, visst inte. Det blir väl det gamla vanliga skräpet som man hittar i kylen. Fil, juice, ost och smör. Och bröd förståss, men det finns ju inte i kylen. Kaffe, ett måste numera. Låt oss hoppas att det är färdigbryggt (dröm, dröm, vem skulle gjort det). Skäms att säga det här men jag har aldrig bryggt kaffe själv. Jaha då var det sagt. Bortskämd är jag. Fy!

Ska försöka ha en trevlig dag, får de hur det går. Försök ni med!

Underbart är kort

Det är fredag kväll. Staden sover nu, då sommarens långa nätter känns så långt borta. Sitter för mig själv fredag kväll. Ensam. Min tillvaro är tråkig och tämligen meningslös. Gå till sängs tidigt idag. Finns inte mycket annat att göra. Somnar inte utan lite läsning.
Spindeljagande är också en viktig del i min kvällsritual. Precis som att borsta tänderna har det blivit ett måste att försöka kontrollera spindlarna så att de inte blir för närgångna. I genomsnitt äter vi sju spindlar per år har jag hört ryktas. Finns det något som är värre än spindlar så är det döda spindlar.
Döden över huvud taget skrämmer mig. Inte så att jag är rädd för att dö själv. Däremot är jag enormt rädd att förlora de jag tycker om allra mest. Alla måste vi dö förr eller senare. Det är väl bara att acceptera att livet bara är en lång resa mot döden. För vissa slutar livet abrubt medan andra sakta försvinner från denna värld. Men döden kanske inte är slutet. Kanske är det bara början på ett nytt liv och så flyter det vidare i livets cirkel. Kanske finns det underbara paradiset. Men är det så fantastiskt att leva vidare i all oändlighet. Oavsett vad man tror så är döden något okänt och väldigt abstrakt och inget är mer rätt än något annat. Själv vill jag inte tro att den lilla tid vi har på jorden är allt och att döden är slutet. Men ibland önskar jag att jag visste att det inte finns något liv efter döden. Att allt bara blir svart, tomt, tyst. Vakum. Det hade givit mig dessto större anledning att njuta av varje litet ögonblick i livet. Jag njuter inte mycket alls. Kanske därför att jag inte har så mycket att njuta av. Min vardag är ganska tråkig. Dock finns det ljusglimtar. Tillfällen då jag kan känna mig lycklig rent av. Detta får mig att stå ut. Spontana gapskratt, fina ord, krama, det mäktiga havet, vackra blommor och kärlek till vackra människor. Jag är ingen romantiker så jag tror inte på någon äkta kärlek. Kanske för att jag själv alldrig upplevt det. Det finns dock någon jag tycker om mer än andra. Men vi är inte sådana som får varandra i slutet.

Jag har en tendens att tappa tråden märker jag. Det är bara att stå ut med. Jag är en mycket förvirrad ung dam kan jag tala om. Jag är tankspridd som vore jag åttio år. Ena stunden handlar det om något så fånigt som min spindelfobi för att i nästa stund handla om något så allvarligt som döden själv. Men som jag tidigare berättat har jag ingen som helst kontroll över mina tankar, på gott och ont.

Sova var det ju jag skulle göra, efter att jag skrivit detta (iallafall tänkt) korta inlägg. Den gåtfulla romanen Vindens Skugga ligger och väntar brevid min huvudkudde. Jag längtar efter att få leva mig in i en annan värld. Att drömma mig bort till en mer spännande tillvaro än min egen.

Mina ögonlock känns så tunga nu. Förstår inte varför jag drar ut på det ännu längre. Midnattstimman är slagen och sängen väntar. God natt!

thank you for the music

I denna morgontimma lyssnar jag på underbar musik. Tänk vad vackra melodier kan göra för ens sinne. Idag spelas Rodrigo y Gabriela på högvarv. De båda är fantastiskt duktiga gitarrspelare. De är från Mexico men sökte sig till Europa för att få fart på musikkarriären. De började som gatumusikanter i Dublin. Nu gör de succé över hela världen med sin orginella musik. De inspirerar och sprider en massa glädje.

ensamhet är det enda vi har kvar

Morgonen är här. Snart bär det av mot skolan. Blev väckt klockan åtta idag av telefonen. Det finns inget värre att vakna av.

ensamheten finns där hela tiden.
känslan av att inte höra samman, med någon.
att vara innesluten i sin egen värld
vill inte dela mina tankar med någon
vem skulle förstå?
kan inte dela min själ med någon
den är ju min egen

alla är vi ensamma
men tillsammans är man mindre ensam
(boken av Anna Gavalda med ovanstående titel är underbar)

Livet är ett skådespel

Fan, jävla skit! Ursäkta ordvalet men jag blir så arg. Här har jag suttit och skrivit ett långt inlägg och så försvinner alltihopa på ett knapptryck. Datorer är för tusan inget att ha. Annat är det med papper och penna. Klassiska anteckningar försvinner väl inte helt förrän man bränner dem.

Nu vet jag inte om jag kommer orka skriva en ny text. I vilket fall som helst kommer det bara vara en skugga av den ursprungliga texten. Det går aldrig att göra öm någonting man tidigare gjort, enligt mig. Det finns inget så fint som ett original. Det är vad allt skapande handlar om för mig att vara kreativ och göra något nytt.

De senaste dagarna eller veckorna kanske jag skall säga har jag haft ont i magen. Ofta, för att inte säga dygnet runt när det var som värst. En bitande, gnagande känsla har jag burit på. Inom mig finns ett monster som härjar fritt och kan slå till vid minsta påverkan. När ångesten slår till blir jag rastlös, jag måste sysselsätta mig för att skingra de hemska tankarna. Det har blivit en del oroliga nätter, då jag legat och vridit mig i sängen. Jag svettas och fryser om vart annat. Och klumpen i magen bara växer. Jag kan få ångest över vanliga missöden, sådant som andra ser som obetydliga bagateller. Själv skäms jag över att jag våndas över att ha förstört en kamera när en annan kanske just har förlorat sin bästa vän i en bilolycka eller sett sitt land bli förstört av bomber.
Folk brukar säga att jag tänker för mycket. Men jag kan ju inte kontrollera mina tankar. Önskar att jag kunde så att jag kunde sålla bort de hemska ångesttankarna. Kan man ta befälet över sin egen hjärna, kan jag?
Visst tänker alla, hela tiden, eller? Jag antar det. Men vad tänker andra på. Normala människor som känner ångest för allt. Allt mellan himmel och jord. Själv tänker jag mycket på mig själv och mitt liv. Ja, jag erkänner att jag är självisk. Det tror jag att alla är egentligen. Människor är individualister och sätter sitt eget välmående och framgång framför andras. Var enskild individ är i centrum av världen och ser allt ur sitt eget perpektiv. Det är så att jag mår dåligt när jag tänker på det.
Min ångest präglas av tankar på orsaker och konsekvenser, framtiden men allra mest dåtiden. Mycket kretsar kring vad jag har sagt och gjort vid olika tillfällen. Jag kan höra hela konversationer i huvudet och tänka det skulle jag aldrig ha sagt och varför sade jag inte så. Där finns också en oro över vad jag ska göra eller måste göra, över alla val och över att jag inte vet vad jag skall göra av mitt liv.
Kanske vill jag bara vara en bra människa. En sådan som inte agerar världsvant i svåra situationer och nonchalerar om något inte går som det ska, säger smarta saker och aldrig får tunghäfta. En människa som är glad, kärleksfull och vågar visa sina känslor, som inte skadar sina vänner och är värd att älskas. Själv kan jag inte förstå hur någon skulle kunna älska en sådan som jag. En ofullständig människa som tänker för mycket och våndas över bagateller.
Egentligen bryr jag mig inte så mycket om vad andra tycker om mig. Min värsta kritiker är jag själv i egen hög person. Det är ju den enda som jag vet är riktigt ärlig. Annars litar jag inte på någon helt och fullt. Det är så mycket jag bär inom mig som jag aldrig skulle säga till någon. Jag tror att mycket av det andra säger är lögn. Folk är så falska och gör allt för egen vinning. Jag ser det, men det vet jag inte om alla gör.
Ibland känns det som om alla spelar ett spel som går ut på att jag ska känna mig duktig och älskvärd. Men det fungerar inte på mig. Jag har förstått att det finns en riktig värld, VERKLIGHETEN där alla är sitt sanna jag. Det jag upplever är bara ett skådespel med dåliga aktörer. Vad de egentligen tycker och tänker om mig vill jag inte veta. Men ingen vet att jag ser igenom deras karaktärer, eftersom jag spelar med. På utsidan är jag glad och snäll mot alla. Om de bara visste vad jag tänker när jag sitter och ler mot dem och de själva tycker att jag är så dum att jag inte förstår att de bara spelar snälla. En dag kommer de att tala om för mig att jag har blivit grundlurad, att hela mitt liv är ett genomtänkt drama. Men jag kommer åtminstone att vara beredd.
Dessa tankar slår mig ganska ofta. De kan verka konstiga men det är det mesta i mitt huvud i så fall. Skulle jag berätta för någon hur jag tänker skulle de fnysa och vifta bort det. Men eftersom att jag inte tror att det finns helt ärliga människor så finns tanken alltid i bakhuvudet. Tänk om inte lögnen hade funnits, vad mycket lättare det hade varit då.

Ojdå, nu har jag svävat ut lite mer än planerat. Förlåt det var inte meningen. Säkert blev det lite virrigt och osammanhängande men det får ni stå ut med. Klockan är tio i ett på natten. Kanske har ni helt andra åsikter om det här med livet och sanningen. Jag är nyfiken.

fånga dagen

Idag skiner solen och himlen är helt blå. Sådana här dagar gör mig alldeles rastlös. Jag vill bara ut och hitta på någonting. Vilket jag också ska idag, men för det mesta blir jag instängd med mig själv och min ångest.

Ångest över livet och alla dess val och kval. Ångest över att inte räcka till. Ångest över saker som jag i efterhand kommer på att jag skulle ha gjort. Ångest över att bara sitta på rumpan och inte ta tag i mig själv och dra mig upp ur elendet. Ångest över alla drömmar som kanske aldrig kommer att gå i uppfyllelse. Ändå sitter jag kvar. För det är ju så svårt att ta första steget.

Idag ska jag iallafall ut på äventyr. Jag och några goda vänner ska ut och tälta på någon liten ö. Det blir förhoppningsvis mysigt och minnesvärt.

Njut nu av den här underbart vackra dagen. Är kanske det sista av sommaren vi får se i år. eller så kanske det är nu det börjar. Vem vet? Ingen, och det är väl det det som är charmen med vårt svenska klimat.